Vet inte varför.

Jag vet inte varför alls, men jag har känt mig ensam hela veckan. Det finns säkert en anledning till varför,men jag har inte kommit på vad det är. Det har kännts som om något inte är helt rätt, som om något saknas, som om det är något eller någon som borde vara där som bara försvunnit bort. Fasst det är iofftast jag kommer hem på kvällen som den här hemska känslan kryper upp på mig. Därför gör jag gör som jag alltid har göra, jag vaknar, går till skolan, sen försöker desperat hitta något att göra för att slippa gå hem. Det har nu blivit som en vana. Det känns nemligen inte så kul att gå hem när man inte känner som att man syns så mycket.Som om man inte finns nästan. Jag saknar den här tiden när man var liten, när allt var bra, enkelt, roligt. När den störta skräcken var monstret under sängen. Jag bara sitter här och lyssnar på musik, blokerar ut familjens prat och chat med varandra. Jag gör vad jag kan för att se till att jag inte är i vägen. Som att trippa på tå för att alla andra runtom mig ska må bra, eller åtminstonde okej.  Men jag känner ändå dom negativa vibbarna. Sen när det är tyst i huset... det är något med tystheten som får mig att undra.. Vad hände igentligen med dom där härliga åren? Man var ju så lyckliga, alla var det. Om jag kunde, skulle jag gärna gå tillbaks i tiden tills när jag var fyra. Då inte stressen ens fannseller var ett problem, eller der var vad man trodde.. Det är otroligt vad stress kan göra mot någon. Mot en hel familj. Man får ingen sömn, man blir trött och emotionel, man orkar helt enkelt inte. Man skulle nog kunna säga att man ger upp hoppet lite, det finns nämligen inget kvar som man känner att man klarar av. Ingenting går som man vill, och man får panik.
Se till att ta dig tid lite då och då med att slappna av kanske bara se en film eller läsa en bok.Lösa dina problem du har med någon om du nu har det. Men see till att du inte "bottle up your feelings". Få ur dig dom på något sätt. Du kan prata med någon, skriva dagbok, skriva blogg vad som nu än hjälper just dig med att må bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0