cuteandcompact

Idag så gorde min familj och jag ett av det svåraste man någonsin kan göra. Vi blev tvugna att avliva våran äldsta hund. För dom som inte har djur, kan säkert inte helt förstå hur mycket ett husdjur kan beryda för någon. Men den här hunden var så klok, så smart, han förstod alltid vad som hände, och visste om han behövde skydda en eller inte. I de tio åren som vi hade honnom var det alltid så att han först och främst lyssnade på min pappa, sen mig, sen min mamma och sist min syster. Så man kan säga att han var min och min pappas hund. Det var också därför det var han som tog det värst.. det var han som höll om och kramade hunden tills hans sista andetag. Han kände hur hjärtat slutade slå, medans hans kropp fortfarande var var. Alla i familjen klappade om hunden och grät när han var borta. Jag kände/känner mig så skyldig eftersom jag inte kunde ta i honnom.. jag bara grät. Jag kunde bara inte, han låg ju bara där, fanns inte mer. Helt stilla, helt oberörd. Jag var så klart helt förkrossad, grät hur mycket som helst medans jag såg sprutans innehåll försvinna in i min älskade hund. Men sen efter ett litet tag, så kände jag ett underligt lugn gå igenom min kropp. Som om jag kände att han var borta nu, han var inte längre i smärta. Så hur ledsen jag än är, och hur mycket jag än saknar honnom, så vet jag att han mår så mycket bättre nu än han skulle ha gort om han fortfarande hadde varit i liv. Så till min älskade hund som jag ALDRIG kommer att glömma, som alltid kommer finnas i mitt hjärta, ska vi försöka minnas den lilla feta valpen som snubblade på sine egna förstora fötter. Som Snodde mobilerna, tuggade sönder dom och som tuggade sönder skor och mattor. Som alltid var glad och lekfull men ändå beskyddande. Den mest perfecta hunden som någonsin har funnits. Världens bästa Rottwieler.
Iggy <3 <3 <3 <3