There's just something about the night... It can bring you peace or cause you hell. ♥
Midnight thoughts..
(www.nicetranslator.com is better than googletranslate btw)
LONG EMO SHIT!!
En våg av olika känslor kom över mig bara så där, med frågor och komentarer som bara överväldigar mig.
Varför har jag vänner? Vad ser dom i mig? Vad finns det för anledning att tycka om mig? Jag gillar mig själv inte så varför skulle andra göra det? Jag önskar att jag var någon annan. Jag är ful. Jag är tråkig. Jag är blyg, varför kan jag inte vara utåtriktad och social? Det skulle göra pappa glad.. Han som alltid klagar på att jag inte tar tillräckligt med plats. Önskar jag var stark nog att inte göra dumma saker. Saker jag ångrar. Jag söker mig till folk, jag vill veta att jag betyder något. Men det ända det gör är att få mig att känna mig dum, falsk, tråkig och helt puckad. Jag vill inte tänka att allt skulle vara bättreom jag inte fanns. Jag vill inte gämföra mig med andra hela tiden. Jag vill inte gå och känna mig dum. Jag är trött på att höra att jag är söt, gullig, jag vill höra att jag är snygg ibland. Jag känner mig som en 5 åring när jag hör att jag är söt eller gullig. Jag vill inte vara den jag är nu.. Jag vill vara den som visste vad hon ville och visste att hon kunde klara av det. Varför den delen av mig har försvunnit vet jag inte. Men jag saknar det. Istället går jag runt och vill försvinna. Det känns som om jag är i vägen. Inegn vill veta av mig, eller så är jag en sån person som man kan kasta skit på utan att det gör något. Men, det gör det. Det gör ont att höra hur dum man är eller ful eller fet. Allt sånt går till hjärnan. Jag vill kunna stå upp för mig själv! Kunna skrika. Istället går jag runt och nästan lider i tystnaden. Försöker att ignorera allt, men ibland går det inte och istället för att bli arg så gråter jag.
Jag orkar inte... Jag vill inte känna mig ful, tjock och korkat längre. Jag hatar att folk påpekar hur kort jag är. Tror ni inte att jag vet om det?! Jag får ju för fan stå och titta upp på er!! Om jag skjar om det är det för att inte visa hur mycket det sårar mig. Det gör det. Spelar ingen roll om ni skoljar. Det tar på mig. Likadant om någon kallar mig tjock eller knubbig. Det sitter som ett jävla ärr i min hjärna! Folk kallar mig kort, jag vet vilka det är, deras ansiketen är i mitt huvud. När pappa sa åt mig att gå ner i vikt, det sitter där varje dag. När systern kallde mig hora och slampa sitter också fasstbränt i mitt huvud. Det här får mig att vilja försvinna.. Inte finnas. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är. Något har format mig så här, visst skulle jag kunnat ändra på det men, fan kan inte förän man märker att det är fel och det är för sent. Jag vill bara sova... sova sova och sova... Aldrig vakna. Men då skulle jag må dåligt för hur jag skulle få min familj att må. Vänner skulle glömma det innom ett år. Jag mår fan dåligt och känner mig skyldig för att jag tänker en sån tanke.. Im such a worthless emo.
Jag brukade tycka att det var startkt att kunna göra sig illa. Visade att man vågade, att man inte hade någon frukta. Men gud vad dumt det är. Man är ju stark om man låter bli. Visar att man är behärskad nog att kunna låta bli. När jag var run 13-14 var jag nära att göra mig illa. Jag stod flera nånger i mitt badrum eller i dushen och höll rakbladet mot min handled. Men jag vågade inte. Idag är jag glad att jag inte vågade. Visst finns det en det i mig som tycker att fan, jag är feg. Men det är det inte. Råkade skära mig när jag rakade benen, på härsenan ungefär. Såg blodet forsa, såg blodet förvinna med vattnet, kände pulsen där den röda förgen kom ut. Visst tyckte jag det var vackert på ett sett. Men jag kände mig inte bättre eller någonting, i ställer har jag ett konstigt ärr. Ja det var en olycka även om det inte låter som det. Men det är som när man går på en promenad och man ser en fjäril, man väntade sig inte att se den men den är vacker. Men ja. Så många olika tankar som finns i mitt huvud just nu men jag tror det är tags att plasera upp väggen och ignorera allt igen så att jag kan sova och klara av morgondagen.
What doesnt kill you only makes you stronger... Is that really true, cause it sure doesnt seem like it right now. :/
LONG EMO SHIT!!
En våg av olika känslor kom över mig bara så där, med frågor och komentarer som bara överväldigar mig.
Varför har jag vänner? Vad ser dom i mig? Vad finns det för anledning att tycka om mig? Jag gillar mig själv inte så varför skulle andra göra det? Jag önskar att jag var någon annan. Jag är ful. Jag är tråkig. Jag är blyg, varför kan jag inte vara utåtriktad och social? Det skulle göra pappa glad.. Han som alltid klagar på att jag inte tar tillräckligt med plats. Önskar jag var stark nog att inte göra dumma saker. Saker jag ångrar. Jag söker mig till folk, jag vill veta att jag betyder något. Men det ända det gör är att få mig att känna mig dum, falsk, tråkig och helt puckad. Jag vill inte tänka att allt skulle vara bättreom jag inte fanns. Jag vill inte gämföra mig med andra hela tiden. Jag vill inte gå och känna mig dum. Jag är trött på att höra att jag är söt, gullig, jag vill höra att jag är snygg ibland. Jag känner mig som en 5 åring när jag hör att jag är söt eller gullig. Jag vill inte vara den jag är nu.. Jag vill vara den som visste vad hon ville och visste att hon kunde klara av det. Varför den delen av mig har försvunnit vet jag inte. Men jag saknar det. Istället går jag runt och vill försvinna. Det känns som om jag är i vägen. Inegn vill veta av mig, eller så är jag en sån person som man kan kasta skit på utan att det gör något. Men, det gör det. Det gör ont att höra hur dum man är eller ful eller fet. Allt sånt går till hjärnan. Jag vill kunna stå upp för mig själv! Kunna skrika. Istället går jag runt och nästan lider i tystnaden. Försöker att ignorera allt, men ibland går det inte och istället för att bli arg så gråter jag.
Jag orkar inte... Jag vill inte känna mig ful, tjock och korkat längre. Jag hatar att folk påpekar hur kort jag är. Tror ni inte att jag vet om det?! Jag får ju för fan stå och titta upp på er!! Om jag skjar om det är det för att inte visa hur mycket det sårar mig. Det gör det. Spelar ingen roll om ni skoljar. Det tar på mig. Likadant om någon kallar mig tjock eller knubbig. Det sitter som ett jävla ärr i min hjärna! Folk kallar mig kort, jag vet vilka det är, deras ansiketen är i mitt huvud. När pappa sa åt mig att gå ner i vikt, det sitter där varje dag. När systern kallde mig hora och slampa sitter också fasstbränt i mitt huvud. Det här får mig att vilja försvinna.. Inte finnas. Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är. Något har format mig så här, visst skulle jag kunnat ändra på det men, fan kan inte förän man märker att det är fel och det är för sent. Jag vill bara sova... sova sova och sova... Aldrig vakna. Men då skulle jag må dåligt för hur jag skulle få min familj att må. Vänner skulle glömma det innom ett år. Jag mår fan dåligt och känner mig skyldig för att jag tänker en sån tanke.. Im such a worthless emo.
Jag brukade tycka att det var startkt att kunna göra sig illa. Visade att man vågade, att man inte hade någon frukta. Men gud vad dumt det är. Man är ju stark om man låter bli. Visar att man är behärskad nog att kunna låta bli. När jag var run 13-14 var jag nära att göra mig illa. Jag stod flera nånger i mitt badrum eller i dushen och höll rakbladet mot min handled. Men jag vågade inte. Idag är jag glad att jag inte vågade. Visst finns det en det i mig som tycker att fan, jag är feg. Men det är det inte. Råkade skära mig när jag rakade benen, på härsenan ungefär. Såg blodet forsa, såg blodet förvinna med vattnet, kände pulsen där den röda förgen kom ut. Visst tyckte jag det var vackert på ett sett. Men jag kände mig inte bättre eller någonting, i ställer har jag ett konstigt ärr. Ja det var en olycka även om det inte låter som det. Men det är som när man går på en promenad och man ser en fjäril, man väntade sig inte att se den men den är vacker. Men ja. Så många olika tankar som finns i mitt huvud just nu men jag tror det är tags att plasera upp väggen och ignorera allt igen så att jag kan sova och klara av morgondagen.
What doesnt kill you only makes you stronger... Is that really true, cause it sure doesnt seem like it right now. :/
No texting
Ok. Im going to stop texting. Im not going to text unless somone texts me first. Im not going to ask anyone to do anything with me. I feel like im done trying. And these past 2-3 weeks have just been bad anyhow. So im not going to do anything. This is gonna suck. I hate being alone, and i feel i need some kind of contact with someone often through a day to keep my mind occupied. Otherwise my mind wanders and i start thinking stupid things that mess me up more.
Im not going to Kalmar on friday after school. My sister has to work then so we have to get up shit early saturday instead so be there around lunch. Which means that im more or less going to have to be home friday afternoon and evening. Oh well. Wont be that bad. I have my computer. Oh thats right, there's hardly anything to do on the computer, and there are no people to talk to cause everyone will be busy or out. This has just been a fabulous week.. Cant wait for the rest to come.. I need something to occupy my time.. Not like school work but something im actually good at. Like cleaning.. Bad example but still.
My parents asked my again today whats wrong. If something has happened. Why im acting so strange.. I dont know. But it wont help if they keep asking. Just makes me feel like there's something wrong with me. Maybe there is something wrong with me. Doesnt mean that it'll get better by them asking me all the time. Pushing that thought into my head over and over again. Theres something wrong with me. Something wrong.. And then with the speech, "hur dumt det än låter, hur dumt det än känns, så berätta så finns vi här för er". Yeah ok sure. thats fine. Except for the fact that everytime i've asked for help, something else always came first. Job, Helena, Andreas... Always something. Thats why i never go to them. They feel bad about it and apologise but feels like nothign changes... Just like the simple thing like teaching me how to bike.. For fucks sake, im soon gonna be 18 and i still dont know how to ride a bike! Yeah yeah, its easy to learn but, no one has had time to teach me. Yes thats one thing thats stuck to me. I mean who doesnt know how to bike when they're 18?! I mean its time for me to learn how to drive! How the hell am i gonna learn how to do that? No one has the time! And when they do, they want to relax. Which i understand. Thats fine. But still.. Some time woudl be nice. And not time where you ask me why im strange..
.. Not sure how i ended up writing about this.. Might be good to get out of my system though. Maybe thats why im so needy at times. Would make sence right? Oh well.. Still gotta do reseach paper, Int. Rel. essay and swedish presentation.. This is going to fail.
Im not going to Kalmar on friday after school. My sister has to work then so we have to get up shit early saturday instead so be there around lunch. Which means that im more or less going to have to be home friday afternoon and evening. Oh well. Wont be that bad. I have my computer. Oh thats right, there's hardly anything to do on the computer, and there are no people to talk to cause everyone will be busy or out. This has just been a fabulous week.. Cant wait for the rest to come.. I need something to occupy my time.. Not like school work but something im actually good at. Like cleaning.. Bad example but still.
My parents asked my again today whats wrong. If something has happened. Why im acting so strange.. I dont know. But it wont help if they keep asking. Just makes me feel like there's something wrong with me. Maybe there is something wrong with me. Doesnt mean that it'll get better by them asking me all the time. Pushing that thought into my head over and over again. Theres something wrong with me. Something wrong.. And then with the speech, "hur dumt det än låter, hur dumt det än känns, så berätta så finns vi här för er". Yeah ok sure. thats fine. Except for the fact that everytime i've asked for help, something else always came first. Job, Helena, Andreas... Always something. Thats why i never go to them. They feel bad about it and apologise but feels like nothign changes... Just like the simple thing like teaching me how to bike.. For fucks sake, im soon gonna be 18 and i still dont know how to ride a bike! Yeah yeah, its easy to learn but, no one has had time to teach me. Yes thats one thing thats stuck to me. I mean who doesnt know how to bike when they're 18?! I mean its time for me to learn how to drive! How the hell am i gonna learn how to do that? No one has the time! And when they do, they want to relax. Which i understand. Thats fine. But still.. Some time woudl be nice. And not time where you ask me why im strange..
.. Not sure how i ended up writing about this.. Might be good to get out of my system though. Maybe thats why im so needy at times. Would make sence right? Oh well.. Still gotta do reseach paper, Int. Rel. essay and swedish presentation.. This is going to fail.
