cuteandcompact

Konstig känsla det här. Folk är kalla varelser. Det är vi verkligen. Tror inte riktigt det var någon som var genuint ledsen inne i kyrkan under begravningen. 1 som grät, 3 som blev emotionella, 10(?) som knappt reagerade, och syster och jag som satt och va ganska okänsliga, mest för att vi inte har någon emotional attachment till denna person (och för att prästen pratade som en i galenskaparne men ändå). Vill man verkligen ha ett sånt liv? Att när man dör, så bryr sig folk inte, utan sörjer för att dom känner sig skyldiga? Men nu är det ändå över. Känns inte lättare presis, men lättare blir det. Fick dessutom med oss en enorm räkmacka med oss hem. Man kan ju inte klaga när man får det. Ska nog ta en bit till middag sen. Vill ju inte att den ska bli dålig eller något sådant. Tror jag bara ska sitta och chilla nu. Få se vad som händer imorgon eftersom min class teacher sa mer eller mindre att jag inte får komma till skolan imorgon.

Döden, är det något vackert - Något man borde ta in, att alla blommor, känslor, kan vara bra och vackert?
Är det läskigt - Att inte veta vad som händer efter, att inte veta hur allt kommer att fortsätta?
Är det något sorgligt - Att försvinna från sina nära och kära och lämna en tom plats?
Eller är det en frihet - Att lämna allt. Alla problem, all skit och äntligen få vila i frid?

Vem vet, det finns många olika sätt att se på saker. Men hur man än ser på det, behöver man lite tid att smälta det som hänt. Hur väl du än kände personen så kommer det alltid komma som en liten chock.

Tänk att jag alltid måste förstöra stämmingar med att påpeka att jag är hungrig. *Suck* Antar att det är bra? :3